Äkthet

Äkthet

Jag sitter, som vanligt, och läser en helt ljuvlig bok, som heter ”Våga vara operfekt” av härliga Brené Brown, där ”Aha-upplevelserna” avlöser varandra.

På en sida läser jag:

”När jag går in i en situation där jag känner mig sårbar försöker jag ha äktheten som mitt främsta mål. Om mitt mål är att vara äkta och jag är det så ångrar jag det aldrig. Det kan hända att jag blir sårad, men jag känner sällan någon skam. Om målet däremot är att väcka gillande eller vara till lags och jag sedan inte lyckas, då kan det utlösa skamkänslor hos mig: ‘Jag duger inte.’

Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.”

Vilken frihet det ger egentligen! Har du tänkt på det förut? Så länge jag är sann mot mig själv kan det inte bli fel, oavsett vad andra tycker och tänker. Med det inte sagt att en inte kan ändra sig i framtiden, men så länge jag är äkta, mot mig själv, väger inte andras tyckande och gillande så tungt längre.

Jag vet inte hur det är för dig, men det är i alla fall något som ofta finns med i mitt bakhuvud… ”vad ska…tycka/tänka?” eller ”hur uppfattas det här egentligen?” Inte alltid helt medvetet, men som en smygande, gnagande känsla.

Lite samma sak är det då kanske med ”jag bryr mig inte vad andra tycker!”-snacket. Då det ofta känns som ett sätt att hävda sig, och göra det bara för ”att jag kan”, för ”jag ska allt visa dem!”. Om motståndet från omgivningen inte varit så stort, kanske man inte hade gjort ”det” överhuvudtaget. Och då är man ju inte så ”äkta” ändå. Bara en tanke…

Så, jag har ett nytt mål i sikte, att bli äkta. Vad har du för mål?