Inte färdig…

Inte färdig…

För ett tag sedan läste jag något himla intressant på en av bloggarna jag följer. Tjejen, som återhämtar sig från utmattningsdepression, skrev:

Det känns märkligt att tänka på hur övertygad jag var om att jag hade full koll som människa innan sjukdomen. Jag var så säker på att jag kände mig själv fullt ut och var ”klar” på något konstigt sätt.

Oj, va intressant! Det är något som jag ofta tänker på, och jag känner en tacksamhet över att jag kommit fram till att jag aldrig kommer bli ”klar”. Det går inte att komma i mål och bli ”färdig” som människa. Så fort vi tror det missar vi en massa saker och möjligheter.

Det börjar också, på riktigt, gå upp för mig, att det är när jag är som mest obekväm, som jag växer och utvecklas som mest. Usch… Då går det ju liksom inte att komma undan… eller ? Nej, ska jag komma någonstans, så måste det bli obekvämt.

…skit.

ljudbok

Ja, så just nu lyssnar jag på min nya ljudbok, ”Fuck your fears” av Johannes Hansens, så ofta jag kan. Kan han så kan ju jag, eller hur?!

Och kan JAG, ja, då kan faktiskt du också!

Outforskad terräng…

Outforskad terräng…

Åh, jag riktigt myser när jag läser det här citatet. Och det är ju så det borde kännas när vi rör oss ute i vida världen, även om det geografiskt bara är hemma i ”byn”. Världen utanför oss, och inom oss, är aldrig helt utforskad. Och det borde vara en självklarhet för oss att upptäcka något nytt hela tiden. Saker vi inte visste något om. Saker vi inte ens visste fanns. Livet är ett äventyr, om vi väljer att se det så.

Problemet är dock ofta att vi vill veta innan vi gör något nytt. Något som är lite annorlunda. Lite utanför ramen. Vi vill göra det osäkra säkert. Men så fungerar det tyvärr inte, och det är så svårt att komma ifrån det. Men det är det vi jobbar på, eller hur?

#nomorecomfortzone

”Fuck your fears”

”Fuck your fears”

I helgen var jag och kollegorna på en föreläsning med Johannes Hansen. Jag gillar verkligen hans raka, men varma sätt, där han hjälper oss att rensa bland våra ursäkter och komma fram till vad det egentligen är som hindrar oss från att nå vår potential. Han är en riktigt skön kille. Absolut! Men han är också en jobbig jävel…

Johannes bok heter ”Fuck your fears” och hans podd heter ”In your face with love”. Ja, det är exakt sådan han är. Faktiskt. Han är ärlig, men inte elak. Han är hård, men rättvis. Han vill väl, och han vet precis hur det känns, för han har varit där själv. Han får dig att tänka annorlunda. Han hjälper dig att bli medveten om din potential. Och han hjälper dig att ta reda på vad nästa steg är. Men det är inga lätta saker. Det känns. Tro mig, det känns. Och det är meningen också.

Det är meningen att det ska börja röra på sig på insidan. Att du ska börja fundera på vad det är du håller på med egentligen. Vart vill du? Varför? Ja, men varför gör du det inte då för? Och sen är Johannes igång… Och det är obekvämt, igenkännande, skratt och tårar. Men vi kommer framåt. Det händer något.

En av de viktigaste saker som jag tog med mig från helgen, det var när han pratade om komfortzonen. Vi har alla en sådan. Vissa har en större, och andra har en mindre. En del arbetar väldigt aktivt på att ta sig utanför sin, och utsätter sig regelbundet för obekväma saker. Medans andra stannar inne i den ”trygga zonen” hela livet. Och allas komfortzoner ser olika ut, och innebär olika saker. Något som känns helt naturligt för någon annan kan kännas otroligt jobbigt för mig, och tvärtom. Men det finns en sak gemensamt för alla människor. Det är i utkanten av komfortzonen som livet börjar… På riktigt. Och så långt är jag också med… Inget nytt där…

comfort-zone1

Det Johannes sa, som verkligen fastnade hos mig, var att vi ofta har en uppfattning om att när vi väl går utanför vår komfortzon, så måste vi vara någon annan. Vi har en bild av hur man är när man är på ett visst sätt eller gör en viss sak. ”Då måste jag göra så här, säga det där, bete mig så här…” Men, nej, det måste jag inte alls. Det bästa vi kan göra för oss själva, är att vara just oss själva. Att vara modiga nog att ta ett kliv utanför den trygga zonen, som oss själva. Att tro på att vi fortfarande duger, precis som vi är, och ta ett medvetet beslut; ”jag är bekväm med att vara obekväm”. Det har varit mitt mantra för 2016. JAG ÄR BEKVÄM MED ATT VARA OBEKVÄM. Men det fungerar ju bara om jag fortfarande är mig själv. Inte om jag spelar en roll. Så det är nästa steg. Att vara modig nog att vara JAG. Att vara modig nog att gå ut i världen och säga ”det här är tufft, men jag gör det ändå, för jag vill vara modig i mitt liv. Jag vill komma framåt, och jag vill utvecklas.”

Hur är, eller vill du vara, modig i ditt liv?

tumblr_nng28wscwd1r12tq8o1_500

Självmotivering

För ett tag sedan hittade jag ett jätteintressant klipp med en man som heter Scott Geller. Han pratar om ”självmotivering”, vilket absolut är något stort i min bransch. Han ställer bl.a. tre viktiga frågor, som visar på om vi har tillräckligt mycket drivkraft för att ta oss framåt. Om det nu är något som ställer till det för oss, om vi inte kommer framåt på det sättet vi hade velat, kan vi här verkligen få hjälp med att förstå varför.

Äkthet

Äkthet

Jag sitter, som vanligt, och läser en helt ljuvlig bok, som heter ”Våga vara operfekt” av härliga Brené Brown, där ”Aha-upplevelserna” avlöser varandra.

På en sida läser jag:

”När jag går in i en situation där jag känner mig sårbar försöker jag ha äktheten som mitt främsta mål. Om mitt mål är att vara äkta och jag är det så ångrar jag det aldrig. Det kan hända att jag blir sårad, men jag känner sällan någon skam. Om målet däremot är att väcka gillande eller vara till lags och jag sedan inte lyckas, då kan det utlösa skamkänslor hos mig: ‘Jag duger inte.’

Om mitt mål är att vara sann och någon inte gillar mig kan jag ta det. Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem.”

Vilken frihet det ger egentligen! Har du tänkt på det förut? Så länge jag är sann mot mig själv kan det inte bli fel, oavsett vad andra tycker och tänker. Med det inte sagt att en inte kan ändra sig i framtiden, men så länge jag är äkta, mot mig själv, väger inte andras tyckande och gillande så tungt längre.

Jag vet inte hur det är för dig, men det är i alla fall något som ofta finns med i mitt bakhuvud… ”vad ska…tycka/tänka?” eller ”hur uppfattas det här egentligen?” Inte alltid helt medvetet, men som en smygande, gnagande känsla.

Lite samma sak är det då kanske med ”jag bryr mig inte vad andra tycker!”-snacket. Då det ofta känns som ett sätt att hävda sig, och göra det bara för ”att jag kan”, för ”jag ska allt visa dem!”. Om motståndet från omgivningen inte varit så stort, kanske man inte hade gjort ”det” överhuvudtaget. Och då är man ju inte så ”äkta” ändå. Bara en tanke…

Så, jag har ett nytt mål i sikte, att bli äkta. Vad har du för mål?

Vilka delar du dina skamfyllda berättelser med?

Återigen tittar jag på två av mina stora förebilder, Brené och Oprah, när de sitter ner och pratar. Den här gången om skam. Oj, vilket intressant ämne! Här pratar de om hur vi bör tänka när vi delar med oss av vår berättelse till andra. Har personen du öppnar upp dig för verkligen gjort sig förtjänt av att höra din berättelse? Kommer hon/han verkligen kunna relatera och känna empati, eller blir det ett bakslag med mera skam?

You matter!

You matter!

Iyanla Vanzant är en amerikansk inspiratör, advokat, författare, life coach och tv-personlighet, och helt underbar att lyssna på.

Senaste föreläsningen som jag lyssnade på är hos SuperSoul Sessions, och titeln på den är ”You matter!”. Jag rekommenderar dig verkligen att titta på din, för hon är inte bara duktig och inspirerande. Hon är himla rolig också. Här nedan hittar du ett smakprov, där hon pratar om att du behöver träna din ”nej”-muskler. Himla bra! Längst ned kan du också hitta länken till hela föreläsningen. Mycket nöje!

Hela föreläsningen:

http://www.supersoul.tv/supersoul-sessions/iyanla-vanzant-you-matter